Besök i det förflutna, del II
Sardinien visade sig väldigt intressant ur historisk synvinkel. Här hittade vi en ny civilisation som vi tidigare inte hört talas om, nämligen det nuragiska folket. Den nuragiska civilisationen/kulturen etablerades på Sardinien under bronsåldern, ungefär från 2200-talet f.Kr. fram till den romerska kolonisationen 238 f.Kr. Deras ursprung är omtvistat men experter tror att de var släkt med den s.k. Biekerkulturen. Namnet på kulturen kommer från de karakteristiska monument de byggde, s.k. nuraghe, som är en typ av torn eller fästning. Fästningarna användes både för att bo i och som försvarsändamål. Det finns inga liknande byggnader någon annanstans i världen. Över 7000 nuraghes finns fortfarande kvar på Sardinien. Nuragerna har inte efterlämnat några skriftliga bevis. De levde på jordbruk och djurskötsel, fiske och handel. Sardinien hade ett rikt utbud av metaller, silver och koppar som bröts. Ön har till och med identifierats som ett av de tidigaste silvercentra i världen.
Su Nuraxi di Barumini
Barumini-komplexet är det finaste och mest kompletta exemplet på den nuragiska förhistoriska arkitekturen. Vi kom dit sent på dagen och hade turen att en guidning på engelska just skulle börja. Su Nuraxi är ett fantastiskt byggnadskomplex som också utmanade min klaustrofobi. Komplexet tros ha byggts av en enda familj eller möjligen klaner. Med samhällets utveckling utvecklades de första försvarsstrukturerna till att även omfatta bostadshus.
Tornet som en gång i tiden prydde komplexet var ursprungligen över 18,5 meter högt. Idag saknas den översta kammaren. Byggnaderna är intrikat sammankopplade, nästan som en labyrint, med fyra omgivande torn, sammanlänkade med en stenmur som omger byggnaderna. Husen som omger fästningen byggdes med flera små rum och användes som bostäder. När romarna anlände på 200-talet f.Kr. togs den här typen av byggnadsprojekt ur bruk. Även om det övergavs redan på 600-talet f.Kr. finns det tecken på att folk bott kvar senare, kanske så sent som på 300-talet e.Kr.
Det är ett fantastiskt komplex, och mycket välbevarat. Guiden tog oss igenom små, trånga korridorer (klaustrofobiska) för att komma in i fästningens hjärta. När du står där nere på gården och tittar upp får man antingen känslan av att vara instängd, eller kanske är man säker på att ingen kommer att kunna erövra fästningen?
Necropolis di Anghelu Ruju
När vi fortsatte vår tur norrut hittade vi en annan arkeologisk plats nära vägen. Vi stannade för att undersöka. Det visade sig vara en pre-nuragisk nekropol av mycket ovanlig sort, och den största på Sardinien. Fältet såg inte så imponerande ut när vi kom in på området, men när vi gick runt såg vi gravkamrarna från förr i tiden, utgrävda ur marken. Åtminstone idag, på den tiden kanske gravarna låg på marknivå.
Området upptäcktes 1903, liksom många av den här typen av platser, av en slump. Vingården Sella & Mosca höll på att bygga ett uthus och hittade en människoskalle och ett stativ när de började gräva. Under de första utgrävningarna hittades tio "domus de janas", och under åren har 38 sådana gravplatser upptäckts. I gravarna hittades många fynd, och de kunde dateras till tiden för Ozieri-kulturen, 3200-2800 f.Kr. Man fann olika vapen vilket tyder på att människorna som bodde här var jägare och krigare.
Andra intressanta fynd var silverringar och koppardolkar (härstammande från Spanien) en syl (från Frankrike), en kopparring (östeuropeisk stil) och en yxa (från Storbritannien). Fynden tyder på att dåtidens sardinier sysslade med bred internationell handel. På gravväggarna hittades ristningar av långhornade tjurhuvud, vilket fått experterna att tro att människorna tillbad "modergudinnan", vilket möjligen tyder på en sorts solkult.
Arkitektoniska skönheter
För att avsluta detta nyhetsbrev några bilder på två vackra gamla kyrkor vi besökte.
Church of Saint John Baptist 'di Sinis' - bysantinsk och romansk arkitektur. Den centrala delen av kyrkan byggdes troligen på 600-talet e.Kr. Senare mellan 800- och 1100-talet utökades strukturen.
Chiesa della SS, Trinità di Saccargia - Kyrkan stod färdig 1116 på ruinerna av ett redan existerande kloster. Ett par år senare byggdes den ut med ny fasad och en klockstapel. I slutet av 1100-talet målades insidan av kyrkan med fresker av okänd konstnär.
