Hallstatt i Österrike
Hallstatt är en vacker by och man ser ofta bilder av den på nätet när någon vill lyfta fram fantastiska platser i Österrike. Tyvärr är det också en av de platser som lider av överturism. Det är ett Unescos världsarv med drygt 700 invånare. Man kan tänka sig hur det blir när 10 000 turister om dagen besöker platsen på sommaren. Invånarna är kanske inte överlyckliga. Jag hade dåligt samvete då vi besökte byn i slutet av augusti som fortfarande är högsäsong. Men vi var i grannskapet...
Vi hade bestämt oss för att lämna campingen tidigt för att kunna hitta en parkeringsplats. Men, när man campar tar det alltid längre tid att förbereda sig, och vi kom inte iväg förrän runt halv elva på morgonen. Framme vid stadsgränsen visade skyltarna att alla parkeringsplatser redan var upptagna. Vi hade dock tur eftersom vi vid infarten till byn hittade en camping, svängde in, och hittade en plats för natten. Perfekt beläget på gångavstånd från byn, och även nära till ett kvällsdopp i sjön.
Ossuariet
Hallstatt ligger i distriktet Gmunden i Oberösterreich, i Dachstein-massivet, i regionen Salzkammergut. Fram till slutet av 1800-talet kunde man bara ta sig till byn med båt, och det var först 1890 som den första vägen byggdes. Trots den svåra tillgången till området blev det ändå en plats för mänskliga bosättningar så långt tillbaka som 800-450 f.Kr. (tidig järnålder), när keltiska människor slog sig ner. Byn har gett sitt namn till dessa tidiga nybyggare som "Hallstatt-kulturen". En anledning till bosättningarna var att området är en rik källa av naturligt salt. En salt region med andra ord, om du har läst mina tidigare inlägg. Saltgruvan, som fortfarande används idag, är världens äldsta fungerande saltgruva. Den fanns inte på vår resplan för dagen, men kan vara värt ett besök.
Byn ligger på västra sidan av sjön, och husen klättrar längs sluttningen. En liten gata går genom hela byn, längs stranden av sjön, vilket gör det till en vacker promenad. Vi bestämde oss för att gå rakt igenom byn och börja i andra änden och sakta gå tillbaka.
Första stoppet var kyrkan Maria Himmelsfart som har en vacker kyrkogård. Även den ligger på sluttningen så det blir att klättra uppför för att komma till ingången. Väl där har man en fantastisk utsikt över sjön.
Det mest intressanta med kyrkan är dock ossuariet. Jag är säker på att ni alla vet vad ett ossuariet är? Inte? Tja, som jag lärde mig, ligger ossuariet i ett litet kapell på kyrkogården. Inuti hittar du hundratals dödskallar, både målade och dekorerade med personliga uppgifter om den avlidne, samt namn och dödsdatum. Det hela är lite makabert, men det var så man begravde folk förr i tiden. De avlidna ligger i sin grav i cirka tio år innan kranierna tas bort och placeras i ossuariet. Traditionen finns fortfarande kvar i byn, även om det inte är så vanligt att använda denna begravningsceremoni idag. Om det är så du vill bli ihågkommen på detta sätt måste du skriva in din önskan i ditt testamente och det kommer att verkställas enligt traditionen.
Vi fortsatte nerför de små gränderna som slingrade sig runt bergssidan. Korsade en liten vattenkanal och kom ner till torget där vi satte oss ner för ett glas prosecco, tittade på folk och turister som vandrade runt och njöt av den fina omgivningen.
Nästa stopp var Welterbemuseum (Världsarvsmuseet) som berättade historien om byn från förhistorisk tid fram till idag. Vi avslutade turen med att äta en tidig middag på en restaurang vid sjön, och begrundade dagen, byn och dess historia. Det finns ett arkeologiskt utgrävningsområde på toppen av berget med en enorm gravplats. Man kan ta sig dit med linbana, men vi gav upp det eftersom vi var något trötta och utmattade av värmen. En långsam promenad tillbaka till campingen, att byta om till badkläder och ta ett uppfriskande dopp i sjön var mer lockande
När vi dagen efter reste därifrån, genom tunneln som förbinder byn till andra sidan berget, råkade vi på en demonstration mot överturismen. Jag förstår mycket väl de människor som bor på populära platser och mer eller mindre blir utträngda av turistflocken. Det verkar vara ett problem som bara blir större med tiden.