Venedig och ...
... Lord Byron
Veckans citat
TV är som ett jävla Venedig, kanaler överallt.
Stefan Sauk
Hej,
Lite fler minnen från Venedig, och jag fortsätter med Lord Byron. Han var tvungen att lämna England i början av 1816, efter olika skandaler. Han åkte till Europa och sommaren 1816 uppehöll han sig i Villa Diodati vid Genevesjön, tillsammans med sina vänner Mary Wollstonecraft Godwin, Percy Bysshe Shelley, Claire Clairmont och John Polidori. 1816 har kallats “Året utan sommar” i Europa. Vädret påverkades av ett vulkanutbrott i Holländska västindien (idag Indonesien). I april 1815 fick Mount Tabora ett utbrott som ledde till mörka och regniga förhållanden i Europa.
Är man kreativ och talangfull som denna grupp var, samlades man om kvällarna för att underhålla sig själva. De utlyste en skrivtävling med temat: Vem kunde skriva den mest skrämmande historien genom tiderna? Av denna tävling utkristalliserades två romaner: John Polidori’s The Vampire, men framför allt Mary Shelley’s berömda Frankenstein, eller Den moderne Prometheus, en av litteraturens största romaner.
Sökandet efter Lord Byron
Som jag skrev förra veckan så hade vi hittat var Lord Byron bodde i Venedig. Nämligen i Mocenigopalatset. Nu visade diet sig att det finns två palats med samma namn: Palazzio Vecchia och Palazzio Casa Nova. Det var till det senare, the Nya palatset som Lord Byron flyttade in i november 1816. Han bodde där i tre år med 14 betjänter, 2 apor, en räv och mastiffhundar. Här var det inte fråga om att resa lätt.
Naturligtvis, var det ett måste att besöka palatset, även om det låg lite utanför våra planerade vägar. Det ligger vid Grand Canal och är säkert lätt att komma till med en gondol. Att närma sig palatset ‘landvägen’ visade sig svårare. Vi gick fram och tillbaka genom de trånga gränderna. Vi frågade folk som hade affärer i närheten. Ingen visste. Inte ens google map lyckades ta oss fram till palatset. Vi gick hit och dit genom trånga gränder som slutade tvärt. Till slut lyckades vi hitta palatset, och då visade det sig att det var privat. Här hade vi tillbringat två timmar med att försöka hitta huset och dessutom missat lunch. Det enda vi kunde göra var att beundra den stora takterassen som sträckte sig längs med huset och föreställa oss Lord Byron, slött liggande på divanerna, smuttandes på ett glas vin, eller champagne. Underhålla sina gäster och säkerligen älskarinnor. Kanske skriva lite. Han lär ha avslutat sin Childe Harold’s Pilgrimage här och påbörjat Don Juan.
Byron har lämnat många spår efter sig i Venedig, men det kanske mest kända är nog historien om Suckarnas bro. Bron går mellan Dogepalatset och fängelsecellerna och fick sitt namn redan på 1600-talet. De fängslade passerade bron på väg till cellerna och hade en sista möjlighet att titta ut över lagunen. Säkerligen med en stor suck. Det var dock tack vare Lord Byron som namnet blev mer allmänt känt på 1800-talet i och med följande vers i Childe Harold’s Pilgrimage:
“I stood in Venice, on the Bridge of Sighs;
A palace and a prison on each hand;
I saw from out the wave of her structure’s rise,
As from the stroke of the enchanter’s wand:
A thousand years their cloudy wings expand,
Around me, and a dying Glory smiles
O’er the far times when many a subject land
Look’d to the winged Lion’s marble pines,
Where Venice sate in the state, throned on her hundred isles.’
Sanningen är oftast mindre dramatisk och jordnära. Redan när bron var färdigbyggd fanns det inte så många fångar i fängelset. Som det nu är så är bron vackrare att se utifrån än inifrån. Kanske är det hela idén?
Vad har hänt denna vecka?
Operan Boris Godunov
Vi har haft ett par dagar med musik här i Innsbruck. En kväll besökte vi Landestheater för operan Boris Godunov av Modest Musorgskij. Jag har aldrig sett eller hört den förut. Det var mycket dramatiskt och kraftfullt och lyfte fram händelserna och livet för Boris Godunov (1552-1605) och de dramatiska tider i rysk historia som har kallats Den stora oredan. Fantastisk sång och kulisser.
Jag märkte själv av oreda under föreställningen. Någon i min omgivning hade tömt en halv flaska after shave, eller något liknande, på sig själv. Det luktade så starkt att jag knappt kunde andas. Först trodde jag att det var mannen framför mig. Men, när Martin flyttade till höger, där det var två tomma platser, bytte mannen och kvinnan bakom oss plats, så mannen satt bakom mig igen. Det var inte lika illa som innan, men ändå. I andra akten flyttade vi en plats längre till höger och paret gick tillbaka till sina ursprungliga platser. Jag kunde andas igen.
Konsert i Musikens hus
Dagen efter hörde vi klassisk musik under ledning av Fabio Biondi. Symfoniorkestern gav ett framträdande som heter "Mozart i Milano". Mozart brukade vara där och spela. Den innehöll inte bara Mozart, utan även några andra italienska kompositörer, som var nya för mig: Sammartini, Monza, Scaccia och Brioschi. Musiken var mycket vacker. Man blir glad av Mozart. Konserthuset ligger i det nybyggda Musikhuset i Innsbruck. Orkestern sitter på en scen framför ett stort fönster. Utanför fönstret växer ett stort träd, som lyses upp med lampor och i bakgrunden ser man Hofburg (Slottet). Spektakulär. Detta är förmodligen så nära vi kommer Aurelia borealis mitt i Europa.
Vi satt mitt på raden och lustigt nog var de flesta platserna runt omkring oss tomma. Som om en stor grupp inte hade kommit. Vi behövde åtminstone inte oroa oss för stark aftershave, sa jag till Martin. I andra akten hamnade vi överraskande nog tre rader närmare scenen. Uppenbarligen hade jag tagit fel platser i första akten. Nu var vi omgivna av människor överallt. Lyckligtvis ingen som hade tömt sina parfymflaskor denna kväll.